En sommar där du dagdrömmer!

Forskning har visat att det är produktionen av adrenalin och stresshormonet kortisol som ökar när vi multitaskar, två ämnen som överstimulerar hjärnan och försämrar tänkandet. Vidare skapar mångsysslandet ett slags dopaminberoende, eller kickhunger, som belönar hjärnan vid nya intryck, vilket i sin tur leder oss till att oupphörligt skanna av tillvaron efter yttre stimuli (hm – har du kanske någon homo zappiens i din närhet som gärna har TV:n på samtidigt som hen har en laptop uppfälld i knät och en smartphone i näven?). När en högstadieelev på 1980-talet planerade läxläsningen efter när Fame sändes på TV, har nu dagens elever ständig tillgång till en hel värld av bekräftelse, jämförelser, spel, nyheter och andra snabba belöningar på armslängds avstånd. Att traggla algebra skänker dock sällan några omedelbara belöningar.

Varje nytt pling, flash, surr och burr från Facebook, telefonen eller mejlen har alltså en inbyggd förmåga att strimla vår uppmärksamhet och fylla våra kroppar med berusande signalsubstanser. Känslan är skön, men samtidigt tappar vi fokus och egentligen matas hjärnan bara med tomma kalorier. Den verkliga belöningen uteblir.

Multitasking är emellertid inte nåt nytt fenomen, enkom reserverat för den uppkopplade och effektiva moderna människan. Som den koreansk-tyske författaren och filosofen Byung-Chul Han beskriver i sin bok Trötthetssamhället, är det en egenskap som är vanlig bland vilda djur. De måste kunna äta, hålla koll på sin omgivning, fajtas mot konkurrenter och hålla sig vid liv – allt på samma gång. Måltiderna utgör ingen rogivande tilldragelse, utan är en stund med fullt fokus på vad som händer runtomkring – ungefär som tillvaron för dagens homo digitalis, alltså.

Även om vi delvis kan tacka vår förmåga till djupgående reflektion för våra framsteg som art, är långsamhet och eftertänksamhet knappast sånt som premieras i dagens snabba prestationssamhälle. Den ständiga hyperaktivitet vi vant oss vid innebär att många upplever långsamhet som nåt extremt utmanande, och att det finns ett starkt motstånd mot tristess.

Byung-Chul Han menar att svaret på frågan om hur vi ska bära oss åt för att inte förlora kontakten med oss själva och vår inre röst och kreativitet är att omvandla den hyperaktivitet som multitasking innebär till hyperpassivitet. Att öva sig i ren och skär leda, med andra ord. Strypa impulserna långsamt. Stå emot att besvara det där Sms:et nu på momangen. Låta mailen ligga till sig. Strunta i att mekaniskt gå in på Fejjan så snart den lilla röda pluppen dyker upp i ikonens hörn. Inte lyda minsta motståndets lag. Välja bort att sätta paddan i näven på småfolket i baksätet så snart det är dags att åka bil. För vi behöver ju alla den där tiden av stillhet och reflektion ibland, för att kunna fungera på djupet.

Kryper det i dig redan när du läser dessa rader? Känns hyperpassivitet lite väl drastiskt, kanske rentav hotfullt? Då kan du kanske tänka på ”hyperpassivitet” i termer av dagdrömmeri istället. För några år sedan lade ett gäng israeliska forskare fram en rapport där de specifikt pekade ut dagdrömmar som förklaringen till att hjärnan får en välbehövlig kickstart. Via experiment som mätte hjärnans problemlösningsförmåga kunde de visa på att vi, när vi låter tankarna fara, frigör hjärnceller så att vi blir mer effektiva och kan prestera bättre. Att dagdrömma är alltså bevisat effektivt! Hjärnans snillrika sätta att trycka på Starta om. Minsann.

Som föreläsare är det tips som jag fått mest feedback på genom åren att våga stänga av telefonen helt – eller glömma den hemma med flit – när man gör något där det faktiskt inte är livsviktigt att den är påslagen (och hur ofta är det egentligen det, handen på hjärtat?). Mitt råd är att du gör en reflektion efter varje gång du testar. För som en föreläsarkollega, Christer Olsson, så klokt uttrycker det: ”En icke-reflekterad erfarenhet är ingen erfarenhet.”

Så om du törs, träna under din semester: